Svenskläraren Annette skriver:

Hur ska man som lärare kunna utnyttja de resurser som nätet innebär och använda dem pedagogiskt? Juhanni Larjanko och Björn Wallén gav igår många tankeväckare kring bloggpedagogik, e-cirklar och nätpedagogik. Hur går jag vidare?

Jag har alltid i någon mån använt mig av internet i min undervisning, men det känns som om det finns så många outnyttjade resurser där. Hur ska jag kunna hitta och sortera i den uppsjö av material som redan finns och när ska jag ta den tid som behövs för att bygga upp en pedagogisk undervisningshelhet? Det är ju inte  meningen att man ska använda nätet bara för att det ligger i tiden - det måste också ge ett mervärde både för mig själv och mina kursdeltagare. Och vad är egentligen pedagogiskt mervärde? Det känns som om det finns fler frågor än svar!

Jag tror att lärarens viktigaste uppgifter är att skapa ett lustfyllt lärande som sätter igång processer i människor, skapar tankekedjor och framför allt intresse och motivation att lära sig mer. Här tror jag personligen att den traditionella katederundervisningen fyller en livsviktig funktion just på grund av det sociala mötet öga mot öga. Det är i klassrummet som läraren har sin chans att locka till skratt, se och bekräfta varje kursdeltagare och odla intresset för det egna ämnet.

Som lärare hoppas man naturligtvis att ett gott undervisningsklimat samt kvalitativ och mångsidig undervisning i klassrummet banar väg för självstudier och ett intresse att forska och vilja lära sig mer. Då är internet med alla interaktiva övningar för t.ex. språkundervisning ett ypperligt verktyg. Jag drömmer också om ett nätforum där kursdeltagarna utanför klassrummet fritt kunde ställa frågor, diskutera det som är aktuellt inom ämnet eller ge tips om senast utkomna film eller roman m.m. Då skulle en levande dialog också uppstå utanför klassrummet och det kallar jag pedagogiskt mervärde!

bibliotekarien Ylva skriver:

Efter en extremt hård april som mest gått i arbetandets tecken begav jag mig förra veckoslutet ”hem” till Sverige. Det var dags för återträff för några av oss som läste litteraturvetenskap i Stockholm med teaterbesök, restaurangbesök och långa promenader på Söders höjder. Det är så härligt att träffa vänner som numera är utspridda lite här och där i världen men då man möts är det som om ingen tid har gått. 

Efter att ha hängt på en handfull vackra, bisarra, roliga, karaktärsfulla, spännande Stockholmsbarer och caféer var det dags årets upplaga av TEXTMÄSSA, för de oberoende bokförlag och tidskrifter. Denna alternativa bokmässa, en slags mini Roskilde för litteraturälskare, ordnades för elfte gången i rad under ledning av bokförlaget Vertigos frontman Carl-Michael Edenborg.  Bautaktörerna Bonnier, Norstedts, WSOY vill numera mest kränga böcker och min åsikt är att det är de smarta små bokförlagen och tidskrifterna som ger ut den mest spännande och kvalitativa texterna. Ja, som bär upp den avancerade utgivningen i Sverige och dito i Finland. Att besöka Textmässan är en oas, en andningshål där litteraturen, texten är i fokus. På det bullriga firmafesterna  i Göteborg och Helsingfors (aka Bok-och biblioteksmässan i Göteborg och Bokmässan i Helsingfors)  ges sällan utrymme för skratt och möten. Istället går man omkring sockerhög av äckligt bjudgodis nedtyngd av gratisbroschyrer i fula tygkassar. Jag brukar mest bli trött i fötterna och less på hela kalaset. På Textmässan skiner mindre förlag som Modernista, Rosenlarv, Ink förlag, tidskriften Karavan för att nämna några.

Jag hann med två intressanta föredrag, ett om arbetet med den nyutkomna antologin Könspolitiska texter (Makadam förlag), ett med en vältalig och underhållande Horace Engdahl om hans översättning av den tyska dramatikern Heinrich von Kleist. På den lummiga innergården till  Nürnberghuset böljade samtalen genom skuggiga dalar upp till glimmande höjder. Jag fick känslan av gårdsfest. När jag säger ”Helsingfors stads arbetarinstitut” blir folk mycket intresserade, men många har svårt att förstå det här med svenska rum. Det var ett på många sätt ett storartad Stockholms besök, Tyvärr gick dagarna alldeles för fort. Jag återvände till ett Helsingfors som befann sig i ett delirium av rusiga vappenfirare och jubel i buskarna. Man får ta det goda med det onda som Lars von Trier brukar säga.

språkläraren Anna skriver:

Det första jag lägger märke till varje gång jag kommer till Sankt Petersburg är de höga klackarna. Och nu talar vi skyhöga klackar som nu, i och med modet med platåskor, har blivit ännu högre än någonsin tidigare! Det kan inte finnas något ställe på jorden där klackarna når sådana höjder som på paradgatan Nevskij prospekt.  Hur i all världen kan någon gå på dem?  För tydlighetens skull; det handlar inte om festklädsel eller status - alla har dem. Det må vara lite si och så med levnadsstandarden i övrigt, men vackra högklackade skor ger man inte avkall på.  Ryssar gillar att "guljat" som verbet lyder. Det betyder att "promenera" men också beskrivande nog att "roa sig" och "vara utomhus". Och då skulle man ju tro att man har ett par bekväma ecco till hands. Men nej - sällan om man är en rysk kvinna. På med finaste klackskorna, vandra gata upp och ner, ofta i timmar. Blotta tanken ger mig skavsår.

Lite komiskt blir det därför på hemresan med Allegro tåget, när konduktören mitt i skogen strax efter finska gränsen meddelar att vi p.g.a. ett växelfel måste byta tåg. Sagt och gjort. Alla ut och ned för banvallen med allt bagage. Japanska turister, familjer med barnvagnar och så förstås kvinnorna med stilettklackarna - alla traskar vi längs den leriga skogsvägen till det väntande tåget där vi kravlar oss upp. Vissa skor sjunker djupare än andra...

en arbismyra skriver:

Det kom en äldre herreman in till Arbis i tisdags som skulle till kaféet. Han blev väldigt besviken när det var stängt. Han hade inte varit på Arbis kafé sedan 70-talet och hade nu sett fram emot ett återseende. Förhoppningsvis orkar han vänta till hösten, att han inte igen låter det gå 40 år innan han försöker på nytt...

Det var de facto inte bara kaféet som var stängt på tisdagen utan nästan hela Arbis – personalen hade nämligen utvärderingsdag på Villa Vuosanta – f.d. Villa Karstén ¬– i Nordsjö (Työvis f.d. fritidshus ritat av Gesellius–Lindgren–Saarinen, fint men kallt en sån här snöslaskig morgon i april).

Förutom att vi utvärderade det gångna läsåret funderade vi också på vårt eget välmående – det är alltid lika aktuellt och viktigt. Vi hade bett Rosita Gustafsson-Nyman komma och prata om det där med välmående för vi hade hört att hon är bra på det. Och folk verkade nöjda – jag har ju lite svårt förstås att så här ur myrperspektiv uppfatta alla nyanser men de kommentarer jag hörde var definitivt positiva. Fast det väckte nog lite fniss i kulisserna när vi skulle börja dagen med att dra ett kort, där det stod "I dag väljer jag att vara..." Och så var det olika adjektiv på alla kort. Det är ju precis som i den danska tv-serien Coacherna, fnissade någon. På de kort jag hann smygläsa stod det kraftfull, öppen, eftertänksam och sensuell. På mitt stod det att jag väljer att vara flitig och det kändes ju liksom lite bortkastat – som myra är jag alltid flitig, ha! Nåja, meningen var inte att göra någon större affär av adjektiven utan kanske mera att göra oss uppmärksamma på att vi kan påverka vårt eget varande genom att välja att fokusera på något specifikt.

Det som satte fart på tankarna var ändå diskussionerna i små grupper runt fem olika teman. Tankarna skrev vi (eller de som behärskar skrivandets ädla konst) ner på enorma papper. Mest klotter blev det på pappret som handlade om stress – inte bara hurdana uttryck stress tar sig utan fr.a. vad vi kan göra och vad vi gör för att motverka stress. Vi hittade faktiskt på en massa goda tips. Bara man nu sen skulle komma ihåg dem i vardagen...

Bildregn från dagen:

Fredagen den 13:e och vårterminens sista dag.

I lärarrummet på Arbis bjöds det på kaffe och bulle och diskussionerna var glada och högljudda. Hur det såg ut och lät kan du se här.

biträdande rektor Moa fortsätter:

För att uppnå något slags balans mellan mina kulinariska utsvävningar och min energiförbrukning har jag snört på mig joggingtossorna och sprungit längs Seines stränder ett par gånger. Promenader i all ära men i fönstershoppingtempo sätter de inte sprätt på min ämnesomsättning. Nej, det behövs lite häftigare tag. Men lika häftig som den 80-åriga fransman som i går för sjunde gången startade i sandmaratonloppet i södra Marocko är jag trots allt inte - 246 km på sex dagar! http://www.leparisien.fr/societe/sante-incroyables-veterans-09-04-2012-1946539.php

På nästa sida i le Parisien får jag äntligen också exakt mått på hur mycket choklad jag ska äta per dag för att må bra: 28 g!

biträdande rektor Moa fortsätter:

För flera år sen bodde vi på rue de Provence, alldeles bakom varuhuset Galeries Lafayette. Första kvällen hittade vi en bistro i kvarteret som vi efter det har besökt varje gång vi kommit till Paris - så också denna gång. Och vi äter alltid samma Salade du Sud-Ouest. Första gången visste vi inte riktigt vad vi åt - förutom en massa grönsaker, anka och gåslever innehöll salladen nämligen "gésiers". Så fransklärare jag var och så många franska matkurser jag hade hållit, hade jag ingen aning om vad de små köttchipsen var som vi serverades. Och kyparen var inte till speciellt stor hjälp annat än att han visste att det handlade om fågel. Men gott var det!

En annan av våra traditioner är att försöka hitta stans bästa Tarte Tatin - den berömda uppochnervända äppelkakan "uppfunnen" av Stéphanie Tatin på 1880-talet. Just nu tror jag faktiskt att vi har hittat den, och det precis mittemot vårt krypin vid Centre Pompidou! Den är gräddad i en portionsform stor som en större kaffekopp, är ca 5 cm hög och äpplena formligen smälter i munnen utan att för den skull kännas mosiga. Lustigt nog brukar jag själv sällan baka Tarte Tatin, kanske för att jag då inser hur mycket smör och socker äpplena har sugit i sig ... Här i alla fall ett recept från en fransk matblogg för den som är intresserad:

 http://www.lacuisinedenathalie.com/article-tarte-tatin-aux-pommes-recette-facile-la-cuisine-de-nathalie-91444087.html

Så småningom listade jag förresten ut att "gésiers" betyder stenkräva och det kan man nuförtiden köpa t.ex. i Hagnäs hall för en billig peng!

biträdande rektor Moa fortsätter:

Också i Paris dignar fönstren av chokladägg så här till påsk. Och inte bara ägg och påskharar utan också fiskar, får, sköldpaddor och kor - modell större, si så där 30-40 cm. Samtidigt pågår det en reklamkampanj i tv om vikten av att äta hälsosamt och röra på sig alla dagar. Det är slugt gjort: När en mat- eller godisreklam visas i tv syns en vit textremsa nederst i rutan med någon hälsosam uppmaning, t.ex. Kom ihåg att äta minst fem frukter eller grönsaker per dag/Undvik att äta för mycket fett, salt och socker/Rör på dig minst 30 minuter per dag! Åtföljd av uppmaningen att läsa mera på http://www.mangerbouger.fr/ Och där finns en massa intressant att läsa, både recept på hälsosam mat och tips för att röra på sig i vardagen. Man kan också gratis ladda ner en app (Bouger plus) som berättar hur mycket man rör på sig. Äntligen får jag veta hur många kilometer vi tillryggalägger varje dag till fots!

biträdande rektor Moa skriver:

Paris är och förblir min favoritstad. Det började under studietiden då jag interrailade - i stället för att försöka hinna med så många olika länder som möjligt under interrailmånaden stannade jag i Paris och gjorde utstickare till omgivningarna. Jag bodde på sjabbiga enstjärniga hotell i suspekta kvarter med wc i korridoren. Dusch fanns det sällan. På dagarna penetrerade jag staden till fots, ett arrondissement per dag, gata upp och gata ner, åt ost och baguette till lunch på någon parkbänk och skrev dagbok så att pennan glödde. Det var nog då grunden till mina känslor för Paris lades.

Och nu är vi här igen - sedan många år redan har Paris blivit ett måste också för min man. Nuförtiden brukar vi hyra en etta någonstans genom något av de otaliga företag som förmedlar lägenheter av olika storlek och prisklass för kortare eller längre sejourer - det är inte dyrare än att ta in på ett trestjärnigt hotell. Och det känns lite som att bo i Paris på riktigt när vi på morgonen går till bageriet mittemot och köper färska croissanter eller i ostbutiken diskuterar vilken ost som är lämpligt mogen att förtära genast. Fast egentligen köper vi sällan croissanter. Det finns så mycket annat gott att välja på. Svunnen är den tid då bagerierna i brödväg bjöd på vit baguette i parti och minut - nu utgör de bara en liten del av sortimentet som under de senaste tio åren har blivit allt mörkare. I morse åt vi t.ex. ett underbart valnötsbröd bakat på råg och vete.